panic on the streets of london
Efter en drygt 2 timmar lång flygresa, sittandes bland ett skrikande engelskt fotbollslag, åldern 10-15 år, var vi framme i England. Efter ett par timmar inklusive en smärre chock över alla bilar som körde på fel sida av vägen tog vi tunnelbanan från West Brompton till Notting Hill Gate. Kvällen var trots allt resande fortfarande ung och vi slog oss efter en stunds letande ner i en grön soffa på Tinsel Town. Efter milkshakes, mat och galet långa skrattanfall gick vi runt och runt i kvarteren innan vi tillslut hittade hem och somnade i vårt lilla mysiga rum i Notting Hill.
Torsdagen började bland färgglada hus och mängder av symaskiner på Portobello Road. Banksy fanns med på bild, t-shirt och i bok i nästan alla butiker men på husfasaderna fanns inte det minsta spår. Kanske letade på fel ställen.
Vi åt grekisk sallad på ett café och besökte bokhandeln Hugh Grant jobbar i, i filmen som fortfarande ligger mycket nära hjärtat. Framåt kvällen tog vi tunnelbanan till Marble Arch där vi hälsade på Marie, Pierre, Alice och Sigrid samt sa hej då till Emelie som tillsammans med nyligen nämnda for iväg på White Lies-spelning i Hyde Park.
Restrerande av resesällskapet bestämde sig för att ta tunnelbanan utan destination. Resultatet blev ett regnigt St. James Park och våra trötta fötter förde oss tillbaka till Soho och en liten mysig italiensk restaurang. Vi åt sallad, pizza och tortellini och kvällen avslutades med kaffe.
No need to explain, fick det typiska "föräldrasmset".
Efter den mysiga vistelsen på restaurang Ponti blev kvällen galen. Jag var glad i ny favoritklänning och kvällen tog spännande vändningar. Efter en stunds allsång i tunnelbanan på Bond Station mötte vi upp en, utav kvällens konsertupplevelser, upprymd Emelie och vandrade hem till Notting Hill.
Nästa dag for vi ut längs Oxford Street med destination Urban Outfitters, Top shop och HMV. Åt mysig lunch i solen på litet mysigt café och efter diverse trevliga fynd i ovannämnda butiker fick vi äntligen se London från en dubbeldäckare.
Efter en stunds rundvandring på Tate Modern gick vi ut i sommarregnet och natten, London blev helt plötsligt en av de vackraste städerna jag sett.
Fredagen spenderades i Soho, vi åt Frozen Yogurth vid Picadilly Circus och gick i musikaffärerna längs Denmark street. Jag hittade mitt absoluta favoritgodis Reeses Cups, vilket jag inte ätit sedan New York 2008, och vi hade mysig lunch picnic i en liten park. Det blev kväll och i Covent Garden hade gatukonstnärerna målat på gatan. Vi gick runt och runt i kvarteren och ville egentligen stanna för alltid, men var tvungna att bege oss till Soho för att hinna med ännu en mysig middag på Mildreds Greek.
Vad mer kan man begära av en glutenfri/vegetarisk restaurang som serverar de mest underbara smakkombinationera man kan tänka sig? Jag åt Sri Lankan sweet potato risotto.
Sista dagen i England lyxade vi till det med frukost på Starbucks strax innan vi begav oss mot Abbey Road.
Signade Beatles-muren (syns dock inte på bilden), gick över övergångsstället ett par gånger, försökte hitta samma vinkel som skivomslaget och kände mig lite smått förvirrad över att det fanns på riktigt och av att verkligen var där.
Vistelsen i London avslutades enligt tradition med Picnic i Hyde Park. Jag åt sallad med mozarella, soltorkade tomater och oliver, glutenfria brownies till efterrätt. Utan den minsta hemlängtan var vi tvunga att tillslut ta bussen till Gatwick. Trött efter många, långa, galna kvällar landade vi i Nyköping och sov några timmar innan det var dags för första dagen på jobbet. Det sista vi bestämde oss för, var att åka tillbaka med ett inte för stort mellanrum och att dessutom försöka fixa en spelning på Notting Hill Arts Club. För... vill man så kan det väl inte vara så svårt?
och vi hittade egna stjärntecken
la rambla
glada gatumusikanter med ett piano mitt på gatan i barcelona
Leo & Pipo
De första dagarna på vår luff spenderades i Paris. Dessa dagar, bestående av mycket promenad, bjöd bland annat på spännande gatukonst då man minst kunde ana det. De små figurerna här nedan är gjorda av de två street art konstnärerna Leo & Pipo, som är lite kända för att dekorera Paris väggar, elskåp, skyltar och diverse.
för ett par veckor sedan...
london; part #1
Matilda, stilig t-shirt, Hyde Park
Jag börjar i omvänd kronologisk ordning och delar med mig av en bild från den sista, soliga dagen i London. Vi bestämde oss för att ha picknick i Hyde Park timmarna innan bussen till Gatwick skulle gå. Jag åt sallad med mozarella, soltorkade tomater och oliver. Glutenfria brownies till efterrätt. Strax innan vi gick, kom en man med en metalldetektor förbi, han letade pengar i gräsmattan med sin apparat och hittade flera pund under tiden vi satt och åt. Effektivt tänkte jag, och på samma gång vänligt mot miljön. Jag bjöd honom på osten som blev över från picknicken. Han blev väldigt glad.
namnlöst
Varje gång jag lyckas skramla ihop några lediga dagar utan krav eller planering tror jag alltid att jag ska må så bra av att äntligen få vara lite ensam, slippa göra någonting. Istället möts jag varje gång av motsatsen. Att vakna, vara den enda i mitt stora hus, inte höra något skrammel i köket utan bara något enstaka knak i väggen får mig inte att må sådär bra av att äntligen få vara ensam. Inte heller resten av dagen, ensam i mitt stora hus känns bra. Därför vet jag säkert att jag inte vill bo själv i framtiden. Inte så att jag måste umgås och ständigt ha saker på gång tillsammans med andra. Snarare att bara kunna känna någons närvaro. Att dela en filt i parken med någon, ligga och läsa utan några konstanta konversationer, bara känslan av att någon är där är så mycket bättre än att sitta själv hemma med sin bok.
Känner jag mig sällskapssjuk brukar det alltid fungera att ladda ner något värt program från P3:s poddcast och ta en promenad i skogen, eller att rentav ta fram radion och låta den stå på i bakgrunden kanske för att lura sig själv att man någonstans har människor omkring sig trots allt. Slutsatsen får ändå bli att jag förhoppningsvis tänker om nästa gång jag försöker övertala mig själv om att jag ska må bra av att äntligen få vara lite ensam. Och visst känns det väl underbart att då ha hela sommaren uppbokad av diverse äventyr, tillsammans med andra. Inga fler såhär ensamma dagar. Inte på länge.
500 days of Summer
Ibland önskar jag att jag inte redan hade sett den här filmen. Så att jag kunde se den från början precis som första gången.
