Vision

Matilda, stilig t-shirt, Hyde Park
 

Jag börjar i omvänd kronologisk ordning och delar med mig av en bild från den sista, soliga dagen i London. Vi bestämde oss för att ha picknick i Hyde Park timmarna innan bussen till Gatwick skulle gå. Jag åt sallad med mozarella, soltorkade tomater och oliver. Glutenfria brownies till efterrätt. Strax innan vi gick, kom en man med en metalldetektor förbi, han letade pengar i gräsmattan med sin apparat och hittade flera pund under tiden vi satt och åt. Effektivt tänkte jag, och på samma gång vänligt mot miljön. Jag bjöd honom på osten som blev över från picknicken. Han blev väldigt glad.

Av en från början sysslolös förmiddag gjorde jag en spontan resa till lilla Söderköping.



Där var det musik, dans och marknad på torget och längs de små gatorna fyndade jag fina 50-talstyger för en liten penning.



Dagen bjöd även på mysig gatulivemusik.



Där fanns också fler snygga torn att titta på än vad jag kunde minnas från tidigare gånger jag varit där.



Sen satt jag mest och läste vid kanalen.

Möt mig där båtarna rullar ut
senare idag,
bland rostiga cyklar,
gummidäck och fabriksfasader,
krossat glas och avloppsrör

Varje gång jag lyckas skramla ihop några lediga dagar utan krav eller planering tror jag alltid att jag ska må så bra av att äntligen få vara lite ensam, slippa göra någonting. Istället möts jag varje gång av motsatsen. Att vakna, vara den enda i mitt stora hus, inte höra något skrammel i köket utan bara något enstaka knak i väggen får mig inte att må sådär bra av att äntligen få vara ensam. Inte heller resten av dagen, ensam i mitt stora hus känns bra. Därför vet jag säkert att jag inte vill bo själv i framtiden. Inte så att jag måste umgås och ständigt ha saker på gång tillsammans med andra. Snarare att bara kunna känna någons närvaro. Att dela en filt i parken med någon, ligga och läsa utan några konstanta konversationer, bara känslan av att någon är där är så mycket bättre än att sitta själv hemma med sin bok.

Känner jag mig sällskapssjuk brukar det alltid fungera att ladda ner något värt program från P3:s poddcast och ta en promenad i skogen, eller att rentav ta fram radion och låta den stå på i bakgrunden kanske för att lura sig själv att man någonstans har människor omkring sig trots allt. Slutsatsen får ändå bli att jag förhoppningsvis tänker om nästa gång jag försöker övertala mig själv om att jag ska må bra av att äntligen få vara lite ensam. Och visst känns det väl underbart att då ha hela sommaren uppbokad av diverse äventyr, tillsammans med andra. Inga fler såhär ensamma dagar. Inte på länge.

Jag har tänkt på dig varje dag i snart flera månader.
Jag har använt upp häftet med frimärken som jag köpte
för att posta ett brev till dig.
Jag har försökt förstå, jag har försökt.
Och jag har undrat hur länge din lukt kommer att sitta i,
i de saker som finns kvar efter dig.

Mörka moln.

Regn, nästan hagel.

Sol igen, glad Åke med katten Pripps. Glad klass.

Jag måste få dela med mig av min favoritsoppa. Efter att ha ätit den här tomatsoppan började jag gilla maträtten som jag tidigare faktiskt inte tyckte särskilt mycket om. Det här receptet räcker till 2 personer och lite mer som man kan äta till lunch dagen efter.

♥ Börja med att tärna 2 påsar mozarella, lägg dem i en skål och blanda med 2 matskedar grön pesto. Låt detta stå i kylen (gärna någon timme innan soppan är klar så att det hinner safta till sig).

♥ Hacka en gul lök och 2 vitlökar, fräs i en kastrull med lite olivolja.

♥ Häll i en burk hela tomater. Jag brukar köpa körsbärstomater för att de ger mer smak än krossade tomater. Häll i 5 dl vatten och lägg i en grönsaksbuljong samt lite torkad basilika.

♥ Koka upp soppan och smaka av med salt och peppar.

♥ Använd en stavmixer alternativt något annat som går att mosa med, mixa soppan så pass att du är nöjd med konsistensen.

♥ Låt koka upp igen, smaka av med ovannämda kryddor samt lite chiliflakes (förutsatt att du gillar stark mat).

♥ Servera med den marinerade mozarellan, lite basilika på toppen och ett gott bröd.



Jag bakade vanligt vitt matbröd, det blev krispigt och hur gott som helst.

♦ Smula ½ paket jäst i en bunke.
♦ Blanda med 2 dl kallt vatten.
♦ Häll i 3,5 msk olja och ½ tsk salt.
♦ Blanda i ca. 4 dl glutenfri mjölmix. Använd mer mjöl om du vill kunna forma bullar och lägga på plåten, använd mindre mjöl om du vill spritsa ut degen direkt på plåten.
♦ Låt jäsa i 30 minuter under bakduk (om du vill ha brödet lite extra fluffigt och krispigt, låt det jäsa ett tiotal minuter extra).
♦ Skåra brödet och pudra det med mjöl.
♦ In i ugnen, 250 grader i ca. 20 minuter.
♦ Ät, ät, ät!

Som liten tog det en evighet att baka bullar, väntan var outhärdlig. I dag gick det ganska fort, och de blev på toppen av det godare än någonsin. Imorgon ska hela min klass hem till min historielärare och hälsa på djuren som bor på hans gård/fika och ha det mysigt tillsammans. Fördelen med att vara glutenintollerant kanske är att man får kalasa på allt sitt fika helt själv, när de andra måste dela med sig. Å andra sidan har jag inget emot att dela med mig, känns snarare som att jag måste det för att visa vilken fantastisk smakupplevelse jag åstadkommit. (Och så finns det ju alltid någon som undrar hur glutenfria bullar smakar).
 

I går såg jag en dålig film på bio med en bra Dennis. Sedan missade jag sista bussen med flit följt av några mysiga nattimmar på stranden vid ån i stan. I dag har jag sovit på en filt i gräset, försökt läsa lite inför sista provet och nu på kvällen suttit på balkongen med en kopp cocos te, radio och lite brevskrivande.

happiness is only real when shared
I sommar ska jag äntligen läsa Into the Wild.