Vision

Hejdå för en stund.
Jag kommer tillbaka när jag har tid och något vettigt att skriva om.

Har fått krya-på-dig vykort från storasyster och bästa kramarna från klasskamrater, och fastän jag ganska ofta får vykort från storasyster och kramar varje dag från klasskamrater så värmer de lite extra just nu. För det är nu det börjar bli mörkt och kanske lite kallt igen, en av de mysigare höstarna hittills dock, men måste vara ärlig och säga att peppen dras ner lite när de trötta, återkommande, envisa förkylningarna börjar ta över. Höst och höst och host, host. Tur att jag har anledning att vara den gladaste glada i alla fall. För det måste jag säga att jag är, glad för det allra bästa.

hey you know comfort kills the spirit
and life will choke you slowly if you fear it

and we don't care we never feel as good as when we make believe
and we don't dare we tell ourselves there's nothing to achieve
and we don't care just wanna have some fun before we leave

har förlorat tidsperspektiv
och om det här faktiskt är verklighet även verklighetsperspektiv
och det får gärna vara så
och jag trivs

det är det här som är verkligheten nu

Den lediga fredagskvällen förde mina tankar tillbaka till sommaren, tänkte på London, insåg att det inte håller att dela med sig av en bit i taget så här kommer hela berättelsen - en gång för alla.



Efter en drygt 2 timmar lång flygresa, sittandes bland ett skrikande engelskt fotbollslag, åldern 10-15 år, var vi framme i England. Efter ett par timmar inklusive en smärre chock över alla bilar som körde på fel sida av vägen tog vi tunnelbanan från West Brompton till Notting Hill Gate. Kvällen var trots allt resande fortfarande ung och vi slog oss efter en stunds letande ner i en grön soffa på Tinsel Town. Efter milkshakes, mat och galet långa skrattanfall gick vi runt och runt i kvarteren innan vi tillslut hittade hem och somnade i vårt lilla mysiga rum i Notting Hill.



Torsdagen började bland färgglada hus och mängder av symaskiner på Portobello Road. Banksy fanns med på bild, t-shirt och i bok i nästan alla butiker men på husfasaderna fanns inte det minsta spår. Kanske letade på fel ställen.



Vi åt grekisk sallad på ett café och besökte bokhandeln Hugh Grant jobbar i, i filmen som fortfarande ligger mycket nära hjärtat. Framåt kvällen tog vi tunnelbanan till Marble Arch där vi hälsade på Marie, Pierre, Alice och Sigrid samt sa hej då till Emelie som tillsammans med nyligen nämnda for iväg på White Lies-spelning i Hyde Park.



Restrerande av resesällskapet bestämde sig för att ta tunnelbanan utan destination. Resultatet blev ett regnigt St. James Park och våra trötta fötter förde oss tillbaka till Soho och en liten mysig italiensk restaurang. Vi åt sallad, pizza och tortellini och kvällen avslutades med kaffe.



No need to explain, fick det typiska "föräldrasmset".



Efter den mysiga vistelsen på restaurang Ponti blev kvällen galen. Jag var glad i ny favoritklänning och kvällen tog spännande vändningar. Efter en stunds allsång i tunnelbanan på Bond Station mötte vi upp en, utav kvällens konsertupplevelser, upprymd Emelie och vandrade hem till Notting Hill.



Nästa dag for vi ut längs Oxford Street med destination Urban Outfitters, Top shop och HMV. Åt mysig lunch i solen på litet mysigt café och efter diverse trevliga fynd i ovannämnda butiker fick vi äntligen se London från en dubbeldäckare.



Efter en stunds rundvandring på Tate Modern gick vi ut i sommarregnet och natten, London blev helt plötsligt en av de vackraste städerna jag sett.



Fredagen spenderades i Soho, vi åt Frozen Yogurth vid Picadilly Circus och gick i musikaffärerna längs Denmark street. Jag hittade mitt absoluta favoritgodis Reeses Cups, vilket jag inte ätit sedan New York 2008, och vi hade mysig lunch picnic i en liten park. Det blev kväll och i Covent Garden hade gatukonstnärerna målat på gatan. Vi gick runt och runt i kvarteren och ville egentligen stanna för alltid, men var tvungna att bege oss till Soho för att hinna med ännu en mysig middag på Mildreds Greek.



Vad mer kan man begära av en glutenfri/vegetarisk restaurang som serverar de mest underbara smakkombinationera man kan tänka sig? Jag åt Sri Lankan sweet potato risotto.



Sista dagen i England lyxade vi till det med frukost på Starbucks strax innan vi begav oss mot Abbey Road.





Signade Beatles-muren (syns dock inte på bilden), gick över övergångsstället ett par gånger, försökte hitta samma vinkel som skivomslaget och kände mig lite smått förvirrad över att det fanns på riktigt och av att verkligen var där.



Vistelsen i London avslutades enligt tradition med Picnic i Hyde Park. Jag åt sallad med mozarella, soltorkade tomater och oliver, glutenfria brownies till efterrätt. Utan den minsta hemlängtan var vi tvunga att tillslut ta bussen till Gatwick. Trött efter många, långa, galna kvällar landade vi i Nyköping och sov några timmar innan det var dags för första dagen på jobbet. Det sista vi bestämde oss för, var att åka tillbaka med ett inte för stort mellanrum och att dessutom försöka fixa en spelning på Notting Hill Arts Club. För... vill man så kan det väl inte vara så svårt?

inte ens jobbigt att missa bussen precis på sekunden.
inte ens jobbigt att det börjar bli höst och att det därefter kommer en vinter.
inte ens jobbigt att veta att man måste gå upp tidigt varje dag hela nästa vecka.
inte ens jobbigt att tiden går fort, det får den gärna göra.

Fick brev och vykort från Algodonales (snabb respons på föregående inlägg måste jag säga). En viss basist är pepp på att spela! (Saknar dig och tack för brevet jag blev jätteglad! Är alldeles för tomt i replokalen utan dig plus att din frånvaro innebär att jag inte har någon att sällskapa/bli skjutsad hem av efter repen. Men nu är det bara ett par dagar kvar och sen blir allt awesome).

tack för det fina!

Skulle kunna försöka mig på att sammanfatta Emmabodafestivalen. Men jag tror att jag väljer att dela med mig av det här istället:

Sara Blomqvist: Lyssnar på Two Door Cinema Club och vill bara dansa dansa dansa. Jag tror inte att jag dansat så mycket i typ hela mitt liv nånsin det var för vildt och det var för fint och jag älskar när vi drog med hela det där gänget och tillslut så dansade alla med oss och det var så himlans kul. åh tack för emmaboda Juice ♥

Josefine Nilsson: Take.me.back. Det var en fantastiskt galet fin dans och konsert som jag sent kommer att glömma. Och ja, indeed vi får med oss hela Emmaboda när vi drar igång våra moves. Saknar campet och ditt kära barn som misshandlade mina öron, men ett år går fort och snart är vi åter i festivaldimman! Pusspuss Räkan ♥