namnlöst
Varje gång jag lyckas skramla ihop några lediga dagar utan krav eller planering tror jag alltid att jag ska må så bra av att äntligen få vara lite ensam, slippa göra någonting. Istället möts jag varje gång av motsatsen. Att vakna, vara den enda i mitt stora hus, inte höra något skrammel i köket utan bara något enstaka knak i väggen får mig inte att må sådär bra av att äntligen få vara ensam. Inte heller resten av dagen, ensam i mitt stora hus känns bra. Därför vet jag säkert att jag inte vill bo själv i framtiden. Inte så att jag måste umgås och ständigt ha saker på gång tillsammans med andra. Snarare att bara kunna känna någons närvaro. Att dela en filt i parken med någon, ligga och läsa utan några konstanta konversationer, bara känslan av att någon är där är så mycket bättre än att sitta själv hemma med sin bok.
Känner jag mig sällskapssjuk brukar det alltid fungera att ladda ner något värt program från P3:s poddcast och ta en promenad i skogen, eller att rentav ta fram radion och låta den stå på i bakgrunden kanske för att lura sig själv att man någonstans har människor omkring sig trots allt. Slutsatsen får ändå bli att jag förhoppningsvis tänker om nästa gång jag försöker övertala mig själv om att jag ska må bra av att äntligen få vara lite ensam. Och visst känns det väl underbart att då ha hela sommaren uppbokad av diverse äventyr, tillsammans med andra. Inga fler såhär ensamma dagar. Inte på länge.
